Tycker inte om att vara utan p-staven. Har inte varit utan hormoner sen jag va 13 så har glömt hur man blir utan. Humörsvängningar som faen och konspirationsteorier. Jonas kommer inte få det lätt, inte jag heller eftersom jag aldrig lärt mig hur jag ska hantera det. Känns som om jag är i buberteten igen. Det som stör mig mest är att jag blir arg så lätt. Sån är inte jag, jag är glad jämt. Jag blir inte arg över småsaker, coh jag sitter definitivt inte och grubblar över småsaker. Jag är ingen konfliktskapare heller. Men tydligen så håller jag på att bli allt det där och jag har redan tröttnat på det. Huvudsaken är väl att jag ser det då kan jag försöka göra något åt det.